De senaste åren har västländerna varit utsatta för en fullkomlig orkan från Moskva av olika slags metoder för att försöka påverka olika länders utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Ryssland har över hundra års erfarenhet av denna typ av verksamhet och har byggt upp en stor verktygslåda med olika metoder. Bara för att det talats mycket om hybridkrigföring, desinformation och liknande får man inte bortse från att grunden på verksamheten i hög grad handlar om klassisk propaganda och andra typer av påverkan.
 
De tre viktigaste ryska engelskspråkiga kanalerna RT (Russia Today), RIA Novosti och Sputnik News har enligt Google publicerat 24.580 artiklar och notiser där Sverige förekommer de senaste tio åren.
 
En granskning av det senaste halvåret visar att 31 procent av RTs material om Sverige handlar om rasism, muslimer, invandring, minareter, brott begångna av utlänningar, köpta viseringar etc. För RIA Novosti är siffran 47 procent och för Sputnik News är siffran 54 procent. Alltså bortåt varannan nyhet som handlar om Sverige rör ämnen som invandring, muslimer, utlänningar och liknande ämnen. Är det någon som över huvud taget tror att den ryska befolkningen är så pass intresserad av svensk invandring? Knappast. Det ligger självklart helt andra intressen bakom verksamheten. Målgruppen för nyheterna finns på andra sidan Östersjön, i Sverige …
 
På den svenska arenan älskar Vladimir Putin och den ryska regimen Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Varför? Självklart beror det på att SD bedriver en politik som i så oerhört hög grad gynnar Ryssland och ryska intressen.
 
Sverigedemokraterna försöker med emfas hävda att de är oerhört kritiska mot Ryssland men det är verkligen en läpparnas bekännelse. Överlag är SD synnerligen frånvarande i den utrikes-, försvars- och säkerhetspolitiska debatten. Dock, Jimmie Åkesson passade på frågan om Macron eller Putin.
 
I SDs utrikespolitiska budskap finns det inte särskilt mycket. Helt klart är att Sverigedemokraterna tycker oerhört illa om både EU och Nato, två viktiga punkter där de har exakt samma budskap som Ryssland och Vladimir Putin. "Ett NATO-medlemskap skulle ta ifrån oss vår självständighet ..." anser SD. Säpo hävdar att "Ryssland har en avsikt att påverka i enskilda frågor som är av betydelse för Ryssland." Det är helt uppenbart att detta är också precis vad som sker.
 
När Sverigedemokraterna bedriver en valkamp med budskapet "SD2018" kan man se som en kampanj utan budskap. I själva verket är det en kampanj med hundratals budskap. När SD visar upp en utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik nästan utan innehåll kan deras sympatisörer och presumtiva väljare fylla i SD-politiken med nästan vad som helst. Det SD som kommer in i riksdagen kan komma att bedriva en politik på dessa områden efter egen skön utan att deras väljare kan ställa dem till svars. Det kommer säkert att innebära att många SD-väljare känner sig lurade men då är det ju för sent. Då sitter vi med ett antal riksdagsledamöter som i viktiga frågor följer samma linje som Putin och Ryssland.
 
Joakim von Braun studerar rysk propaganda och är övertygad: Putin älskar Åkesson. Foto: Jan-Peter Alm
 
// Joakim von Braun, författare. Arbetar för Liberalernas Morgan Olofsson inför riksdagsvalet 2018

Ända sedan den påstådda "Ryska revolutionen" har Moskva arbetat med att påverka oss i väst. Med nästan 100 års erfarenhet vet ryssarna vad som fungerar och vad som vi västerlänningar lyckas avslöja som lögner och förfalskningar. Under 1970- och 1980-talen hade ryssarna svårt att sprida sina alster. Många gånger tvingades de anlita obskyra sovjetfinansierade tidningar i Indien som tog upp "nyheten" första gången för att sedan citeras av sovjetiska media och därefter plockas upp av vanligtvis ganska få tidningar och TV-kanaler i väst. I Kreml såg man det säkert som en stor framgång men det var sällan som deras falska historier fick riktigt stort genomslag. Idag är förhållandena helt annorlunda.
 
I och med persondatorns ankomst 1984, Internets webfunktionalitet 1993 och en rad nya sociala medier har Kreml fått det mycket enklare. Nu behöver man inte ta till en mängd krångliga vägar för att starta nya diskussionsstrådar och det är enkelt att uppträda som om man vore amerikan, fransman eller till och med svensk. Vem som helst kan anonymt uppträda som nästan vem som helst och dessutom sprida vad som helst.
 
Rysslands omfattande kampanj med aktiva åtgärder och desinformation syftar främst till att påverka alla västländernas förda utrikes-, försvars- och säkerhetspolitik. Mycket av den kampanjen är till sin grund pro-rysk och i hög grad handlar den dels om att visa hur starkt, viktigt och mäktigt Ryssland är, hur landet sprider ljus över samtiden, och på samma sätt få oss att tro att västsidan är svag, splittrad och feg. Blir det krig kommer självklart Ryssland att vinna.
 
Men en stor del av Rysslands kampanj slår också mot helt andra mål. Ett viktigt mål, som ibland överskuggar de pro-ryska målen, är att utså splittring bland ländernas befolkning. I den amerikanska presidentvalskampanjen kunde man se hur Ryssland satsade hundratusentals dollar på grupper som i många fall stödde helt motsatta åsikter. Det viktiga är att motsättningarna ökar.
 
I bland annat vårt land satsar man mycket på att förtala dom som vi uppfattar som eliten, främst journalister och politiker, syftet är att vi ska sluta lita på vad de politiska partierna och media säger. Det är dags att börja fundera hur vi agerar på sociala medier, för alla svordomar över landets politiker och allt tal om konspirationer bland media kommer bara att göra Putin och hans agenter starkare.
 
Dags för väst att sluta låta sig förföras av ljuset i Kreml och Rysslands satsningar på webben, menar Joakim von Braun. Foto: Travelin 
 
// Joakim von Braun, författare och redaktör för nyhetsbrevet Fokus Öst

Det är kuslig läsning, Kungliga Krigsvetenskapsakademiens vitbok Ett nytt totalförsvar. Nu är det satt på pränt: Sverige har inget. På 40 sidor går författarna till vitboken, som släpptes igår, igenom vad Sverige saknar, och det är i princip allt, till en möjlig väg ur denna tråkiga situation. Det behövs ett omtag, någon måste sätta ner foten.

Intrycket av flera seminarier och möten är att beslutsfattare väljer att inte fatta något beslut alls. Det blir det som Nils Bildt varnar för i sin bok Ledarskap i osäkra tider, det blir icke-beslut och det är icke-beslut som kan få förödande konsekvenser. Befattningshavare i regeringen, riksdagen, i myndigheter som MSB och Försvarsmakten, har anledning att läsa inte bara vitboken utan även Bildts bok.

De beslut som inte fattas nu får konsekvenser om ett år, om fem år och om tio år. Det tar tid att bygga ett totalförsvar som inte bara ska vara ett ämne på seminarier, utan även ett redskap Sverige tar till vid en försämrad hotbild, vid en gråzon och vid ett krig med stridshandlingar.

Vad saknas? Det är välkänt; robust elektronisk infrastruktur, drivmedel, transporter, livsmedel, el, tele och sjukvård. Det som verkligen saknas är beslutskraft. När eländet är känt, borde det naturliga steget vara att beslut fattas för att åtgärda det. Det räcker inte med en ny inriktning som Krigsvetenskapsakademien skriver. Någon måste trycka på knappen.

Krigsvetenskapsakademien pekar på Finland som synes vara en förebild, ett land Sverige borde benchmarka sig mot. Finländarna pratar inte så mycket. De gör. Bland många åtgärder har de investerat 1.2 mdr EUR i försörjningsberedskap. Med lagstiftning tvingar de näringslivet vara med och mot ersättning.

Vi tror inte det är så svårt att gå från beslutsvånda till beslut.

// Ingebrikt Sjövik, officer som kandiderar till riksdagen 2018 (M)
// Per Lunqe, frilansreporter

Jan Leijonhielm skriver om Aurora, Zapad och var Sverige kommer att höra hemma vid en väpnad konflikt.
 
Under september har vi sett de två parallella övningarna Aurora 17 och Zapad 2017 genomföras, båda betecknade som försvarsövningar. I princip sker de flesta övningar enligt samma mönster: ett angrepp från en tänkt fiende slås tillbaka och motangrepp sker därefter, oftast med lyckat resultat. I realiteten har det visat sig att ryska övningar också kan användas i ett planerat reellt angrepp, som i fallet Georgien 2008.
 
Zapad 2017 var till skillnad från Aurora 17 ingen försvarsövning, utan syftet var att öva den offensiva förmågan. Den rysk/vitryska övningen, som påstods omfatta 12 700 man, genomfördes enligt ryska media med utmärkt resultat.
 
Förmågan att genomföra stora övningar är normalt en bra indikation på ett lands militära förmåga och det är utan tvekan så att den ryska kapaciteten på området under senare år har utvecklats snabbt.
 
De ryska medier som kommenterat Aurora 17 och de ryska övningarna ger en tydlig bild av ett Sverige som i sin russofobiska inställning vägrar tro på att Moskva inte har några dolska planer. Sverige befinner sig nu också öppet i Natolägret, Aurora benämndes stundtals som en Natoövning.

Mot bakgrund av att den ryska ledningen utgår från att Sverige i ett eventuellt krig befinner sig i Natolägret och kommer att handla därefter (något som man har planerat sedan 1950), klingar det socialdemokratiska mantrat att ”den alliansfria politiken tjänar oss väl och bidrar till stabiliteten i Norden” alltmer ihåligt – för att inte säga direkt osant.
 
Att Sverige fortsätter att vara fripassagerare i ett försvarspolitiskt hänseende på grund av partitaktiska skäl är inte bara militärt en allvarlig felbedömning, det är också ett svek mot en regerings främsta uppgift, att så långt möjligt skydda befolkningen mot yttre och inre hot.

// Jan Leijonhielm

Jan Leijonhielm är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och säkerhetspolitisk expert med över 20 års tjänst på FOA och FOI där han var ansvarig för studier om Sovjet och Ryssland.

Extrakt från Svenska Dagbladet (20171014).

19/8 uttryckte jag på Twitter min uppgivenhet över att Sverige det senaste dygnet upplevt fyra allvarliga skottdåd, med två döda och fyra sårade. I minst ett fall användes automatkarbin. Jag uttryckte detta i form av en fråga: ”Vem ska ta ansvar?”

Vissa som svarade förstod frågan såsom den var avsett (Vem ska ta ansvar för att förhindra att skottdåd som dessa förekommer?). Vissa ville förstå frågan på annat sätt, vilket jag inte bryr mig så mycket om. Det som dock förvånade mig var antalet svar som ansåg att svensk militär borde sättas in för att hålla ordning i förorterna och andra platser där våld förekommer. Antalet som uttryckte denna åsikt var inte mindre efter min uppföljande tweet ovan som jag sedan postade. Dessa åsikter visar att det finns en beklämmande dålig förståelse för svensk lagstiftning, men också för konsekvenserna av en sådan insats.

”Utgångspunkten är alltså, liksom hittills, att Försvarsmakten inte utför uppgifter som innebär användande av våld eller tvång mot den egna befolkningen.”

Egentligen skulle ovanstående ord från 2006 års proposition om Försvarsmaktens stöd till Polisen vid terrorismbekämpning räcka. Det kan ändå vara intressant att titta de närmast tillämpliga lagarna.

15 kapitlet i regeringsformen avhandlar ”Krig och krigsfara”. Här regleras hur Försvarsmakten får användas och uppdras att använda våld för att skydda riket mot väpnat angrepp och kränkningar, respektive vad som krävs för att svenska väpnade styrkor ska kunna sättas in i andra länder. Som grundlag utgör regeringsformen de yttre ramarna för hur det militära försvaret kan nyttjas.

Stödförordningen från 2002 reglerar hur Försvarsmakten ska stödja civil verksamhet. I 7§ uttrycks specifikt att ”När stöd lämnas enligt denna förordning får Försvarsmaktens personal inte användas i situationer där det finns risk för att den kan komma att bruka tvång eller våld mot enskilda.”

Försvarsmakten har dock andra möjligheter att stötta polisen, men detta gäller endast vid terrorismbekämpning. Förutsättningarna och formerna för detta regleras noga i den ovan nämnda lagen om militärt stöd vid terrorismbekämpning. (Man vill helst inte tänka på hur Sverige skulle ha agerat i händelse av ett terrorangrepp likt 9/11 innan denna lags tillkomst)

Några av kärnpunkterna i denna lag är att militära enheter som sätts in ska stå under polisiärt befäl. Vidare ska personalen ha ”lämplig utbildning och erfarenhet för uppgiften”. Personal ges då befogenheter som en polisman enligt polislagen under själva insatsen. Dessa punkter löses t.ex. genom utbildning i polismans befogenhet, vilket är något som flera personalkategorier utbildats i sedan lagens tillkomst.

Slutligen finns det sedan i år också en särskild förordning som medger att Försvarsmakten stödjer Polisen med helikoptertransporter vid polisiära insatser. Här regleras också noga formerna för stödet och uttrycks specifikt att Försvarsmaktens personal inte får användas i situationer där det kan föreligga risk att den måste bruka våld eller tvång mot enskilda.

Någon laglig möjlighet att sätta in svensk militär för att bekämpa annan brottslighet än terrorism finns därför inte. Att det sedan inte skulle vara möjligt resursmässigt är en annan faktor. Valet skulle stå mellan att bistå polisen och att ha ett militärt försvar.

Som parallell till ovanstående lagstiftning kan också nämnas att såsom lagrummet ser ut är därför också ett scenario med små gröna män likt Krim primärt en polisiär fråga i Sverige.

// Carl Bergqvist på Wiseman’s Wisdoms

Det räcker inte med pengar som styrmedel. Det räcker inte med pengar för att en önskvärd aktivitet ska komma igång. Det räcker inte att anslå 75 miljoner till kommuner och länsstyrelser för att få fart på det civila försvaret. Det är inte helt klart ute i kommunerna  vad ska pengarna ska användas till. Var är strategin? Vilken roll har vi i det framtida civila försvaret?

Pengar är bra att ha. Men inte allt och inte för mycket. Om vi ger våra barn pengar för inköp av cyklar då får de cyklar, vi skämmer bort dom. Men om vi i stället låter barnen själva jobba ihop till cyklarna, vi kanske bidrar med hälften, då har de inte bara fått cyklar utan också lärt sig att de klarar sig själva. Det blir roligare att cykla. På samma sätt är det med det civila försvaret.

Pengar är förstås bra att ha, men det viktigaste är att dom som ska driva verksamheten har styrfart eller mer. Det måste vara bra för regeringen att anslå medel, då har regeringen gjort sitt och kan gå vidare till nästa fråga. Men det är själva verksamheten, civilt försvar, som ska komma igång och 75 miljoner är snart förbrukade och vi frågar oss, på vad?

Om inte pengar är styrmedlet, vad är det då? Vi tror att det bästa sättet att få igång en verksamhet är en egen övertygelse om att den verksamheten är viktig. Sedan kommer fas 2 och det är att kommunicera sin övertygelse, här krävs lite energi. Fas 3 inträder då verksamheten är igång. Då ska bränsle tillföras i lagom mängder.

Om regeringen i dag vill bygga upp det civila försvaret, vore en god början att först hitta en strategi, mål och sedan allokera resurser dit. Då kan tjänstemän med energi haka på. Det kommer dom att göra. Det är viktigare än 75 miljoner.

// Ingebrikt Sjövik, officer som kandiderar till riksdagen 2018 (M)
// Per Lunqe, frilansreporter

Sverige är värt att skydda, det framgår av boken med samma titel från Kungl. Krigsvetenskapsakademien. I ett brett upplägg tas så gott som alla delar av civilt försvar upp. Det är ett civilt försvar som vid sidan av det militära ska skapa ett fungerande totalförsvar.

Vi läser och fastnar för ett kapitel som är skrivet av Ingolf Kiesow, mångårig ambassadör och säkerhetspolitisk analytiker. Efter att ha avfärdat möjligheten för en svensk regerings försök vid en militär konflikt att hävda alliansfrihet, går Kiesow in på det som kan åtgärdas i dag för att börja bygga den del av det civila försvaret som är det ekonomiska. Det skulle kunna börja med en mental eller intellektuell beredskap att i förväg gardera sig mot ekonomisk krigföring.

Sverige kan vid en kris drabbas av brist på flera viktiga råvaror och livsmedel. ”Till skillnad från Kina som bedriver långsiktig planering” skriver Kiesow, köper inte svenska staten på sig olja som i dag är billig och lagrar den i befintliga bergrum. Detta är förstås inte begripligt om regeringen vill gardera sig mot bortfall av bränslen som olja vid en uppseglande militär konflikt.

Vi håller helt med Kiesow i analysen att regeringen och myndigheterna i stället för långsiktiga åtgärder, att i lugn och ro fylla ladorna, i stället tycks vara inställda på brandsläckning, att först åtgärda när krisen är ett faktum.

ÖCB, Överstyrelsen för civil beredskap, var en myndighet som arbetade med långsiktiga beredskapsfrågor. Efterträdaren MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, arbetar nu i stället för att med befintlig krisberedskap låta denna fortsätta vid höjd beredskap och krig. Tanken är god, men när landet är utan bränslen, livsmedel och läkemedel räcker detta inte långt.

Kris-appar behövs, men för att bygga ett civilt försvar behövs mer. Inget statsråd eller myndighetschef vill utsätta sig för förnedring när han eller hon med kö-lappen i hand ber om olja i ett annat land.

Konflikt och krigsspelet är igång. Sveriges drag observeras i Washington, London och Moskva. Vi är en mer trovärdig spelare med fyllda lager.

// Ingebrikt Sjövik, kandiderar till riksdagen 2018 (M)
// Per Lunqe, frilansreporter

I regeringens livsmedelsstrategi identifieras flera syften med att skapa en strategi för livsmedelsförsörjningen. Ett av syftena som nämns är en minskad sårbarhet i livsmedelskedjan, även om det i strategin snarast får karaktären av en positiv bieffekt.

Livsmedelsstrategin tar tyvärr inte tag i den nationella livsmedelsproduktionens stora vikt för en nationell försörjningsberedskap för kris och krig, där landet av någon anledning blivit avskuret från yttre livsmedelsförsörjning. Istället ligger strategins fokus huvudsakligen på klimatmål och jobb. Sverige har idag en självförsörjningsgrad på 50 % och trenden är mig veterligen fortsatt sjunkande i och med svåra förhållanden för lantbrukarna.

Än värre är att just-in-time-samhället innebär att ingen av livsmedelsgrossisterna håller något lager som räcker mer än några enstaka dagar. De enskilda livsmedelsaffärerna är helt beroende av dagliga transporter. Blir det avbrott i transporterna, gapar hyllorna tomma på en enda dag, i bästa fall några fler. Drabbas Sverige av ett omfattande avbrott i vägtrafiken, samtidigt som importen skärs av (troligt vid en högre konfliktnivå), blir det i princip omedelbart tomt på livsmedel i hyllorna.

Försvarsmakten skriver i sin militärstrategiska doktrin 2016: "Vid väpnat angrepp, krig, ska balans mellan offensivt och defensivt agerande säkerställa tillräcklig uthållighet för att kunna fortsätta striden under lång tid med bibehållen handlingsfrihet och med alla till buds stående medel."

Det finns därmed inget slutdatum, utan strid kommer att föras så länge det går och även med syfte att kunna växla till alternativ ett – stöd från andra parter. Då är livsmedelsstrategin aktuell. Det framstår mycket tydligt att en nationell försörjningsberedskap för livsmedel behöver återupprättas.

// Carl Bergqvist
Wisemans Wisdoms

Frågan är åter aktuell: För att ge människor i Syrien trygghet kan Sverige bidra till säkra zoner. Vi skrev ett inlägg på Wisemans wisdoms förra våren och argumenten står kvar; om svenska myndigheter inte kan ta hand om alla som flyr kriget, kan en av myndigheterna, Försvarsmakten, med trupp bidra till zoner i Syrien där flyende människor får trygghet.

​Sverige skulle då inte bara med trupp göra en humanitär insats inom ramen för en FN- eller Natoledd insats, Sverige skulle också på ett handfast sätt gå från ord till handling. Ännu en kraftfull åtgärd i regeringens utrikespolitik skulle bli realitet.

// Ingebrikt Sjövik, officer och riksdagskandidat (M)
// Per Lunqe, reporter med försvarspolitisk inriktning

Wisemans wisdoms