|
Allt om försvar och redaktören gör en paus här. Vi tackar alla läsare och ses förhoppningsvis igen.
// Per Lunqe
0 Kommentarer
I dag är det en viktig årsdag. För 76 år sedan slog Telemarkshjältarna till med det som blev andra världskrigets mest spektakulära sabotageaktion. De allierade och Tyskland tävlade om att få fram en atombomb. En bomb som skulle vinna kriget. För att bygga en atombomb krävs tungt vatten. Rjukan var viktig för Tyskland, här fick de sitt tunga vatten. Det ville England med flera sätta stopp för.
Du kanske kollar på Netflix och The heavy water war, en bra serie om det civila livet i Rjukan, om förberedelserna i Skottland och livet på fjället för Joachim Rönneberg och hans grupp. Jag och överlevnadsexperten Stefan Källman var med i Rjukan på 50-årsjubiléet. Det var en stor dag, och kväll med facklor upp till kraftstationen. Jag gick bredvid Arne Kjelstrup och hade då förstås tillfälle att fråga honom om hur det var i Fetterhytten (de visste vad den andre skulle säga innan han öppnade munnen), om de fått någon överlevnadsutbildning (nej) om vad de åt på fjället (renar). Jodå renögon var en delikatess. När sabotagegruppen tagit sig in i kraftstationen där tungvattnet producerades, då menar Joachim Rönneberg, att de kunnat lämna sina handeldvapen i Skottland. Vakthållningen var minimal, de tyska vakterna hade i sin vildaste fantasi inte tänkt att en sabotagegrupp skulle ta sig uppför ravinen mot kraftstationen. När fackeltåget kommer fram är det trångt med kameror, media från olika delar av världen är där. På minuten 50 år efter kommer en grupp norska kadetter i engelska uniformer och med Thompson k-pistar upp från ravinen. Fotograferna fotar och filmar, en föser undan Arne Kjelstrup för att få kadetterna på bild. "Hur känns det att vara här?" frågar jag honom. "Inget särskilt, har varit här så många gånger"svarar Arne Kjelstrup. Sin glädje delar han med kamraterna, hjältarna från Telemarken. I dag är hjältarna döda, men vi minns dom. Om du vill läsa mitt reportage från 50-årsjubiléet går det förstås bra. // Per Lunqe  För överstelöjtnant Magnus Jonsson och hans 191:a mekaniserade bataljon började Trident Juncture 18 med ledningsträningsövning i Boden. Han, kompanichefer och plutonchefer spelade med ett scenario som byggde på vad som väntade i Norge.
”Vi övade på hur vi skulle agera och samtränade oss genom att spela på det taktiska scenariot” säger Magnus Jonsson. Bataljonen ingick i den svenska andra brigaden som även innehöll den 71:a motoriserade skyttebataljonen, en artilleribataljon, luftvärnsbataljon, logistikbataljon och ett spaningskompani. Totalt 2000 man. Brigaden fick in sin tur order från Natos LCC, Land Component Command. Vad mötte ni för motstånd? ”Vi var röd styrka och spelade mot Natos snabbinsatsstyrka, VJTF. Det är en brigad med 8000 soldater.” Hur gick det? ”Det gick väldigt bra med de förutsättningar vi hade.” Bataljonen var tillfälligt sammansatt och förutom ledningsträningsövningen blev det inte mycket samövning före Trident Juncture. Det gick ändå bra. ”Vi anföll i tre dygn och den blå brigaden fördröjde oss med den norska Telemarksbataljonen och den franska bataljonen. Under detta anfall överrumplade vi fransmännen vilket fick till följd att vi var tvungna att göra halt så de kunde omgruppera ostörda.” Vilka starka sidor har din bataljon? ”Det är personalen. De är professionella på alla nivåer, har en bra utbildning. Det gör att vi, även om vi inte är samövade, kan ställa upp ett kvalificerat motstånd.” Ni övade i svår terräng, bergig? ”Vi hade nytta av den terrängen, vi har övat tidigare i Nordnorge under Cold Response. Det blir kanaliserande terräng, vägarna hårt belastade och inga stora öppna fält” säger Magnus Jonsson. Han och alla andra i förbandet tillämpar uppdragstaktik. ”Det är den filosofi vi har. Det innebär att jag som bataljonschef kan agera med mitt självständiga mandat och samma sak gäller för mina underställda chefer.” Magnus Jonsson vill när intervjun görs inte dra definitiva erfarenheter från övningen, men menar att personalens professionalitet var grunden för förbandets insats. ”Och våra system fungerade även om stridsvagnarna och stridsfordonen har några år på nacken, vi kan hantera dom. Dessutom kan vi utnyttja terrängen” säger Magnus Jonsson. Kompanichefen på ett motoriserat skyttekompani med sin finske motsvarighet under Trident Juncture 18. Foto: Josef Björnetun / Försvarsmakten // Per Lunqe  Vintern kommer och går. I USA slår köldbältet till. När jag skriver detta står kvicksilvret på minus en grad här hemma. Det kan mycket väl falla och då är det förstås bra att klä sig. Jag intervjuade just köld- och överlevnadsexperten Lennart Wallin. Han har jobbat på FMV, Försvarets Materielverk, och där tagit fram utrustning och kläder som ska hålla i alla väder för soldaterna, i hård kyla, blåst och nederbörd.
Okey Lennart, vilken är hemligheten? ”Det är två till tre millimeter närmast huden som ska hållas varm. Där ska luften stå still” säger han. Jag har sett tjejer komma gående på vägen till centrum i 10 minus och i strumpbyxor, de ser ut att må jättebra och vara varma. ”Inte märkligt. Deras strumpbyxor håller de viktiga millimetrarna.” Och mitt befäl under värnplikten på jägarförbandet K4, han hade sett amerikanska officerare som fullt påbyltade stod och frös. ”De lärde sig säkert att man inte behöver ha på sig så mycket, men flera skal. Luften isolerar mellan skalen.” Vilket material föredrar du närmast kroppen? ”Ull. Det gillar jag och det värmer även om det blir blött” säger Lennart Wallin. Det finns varianter. Jag har ett par ullsockor med polyamid, vad är det? ”Det är ett material som gör att sockorna blir slitstarkare.” Även om man inte ska göra en vinterfjällmarsch i 20 minusgrader och 10 sekundmeter blåst har man förstås nytta av Lennart Wallins tips. Det är så mycket bättre för humöret att hålla kroppen varm och torr. Då blir dagen roligare och man kan tackla vardagens små utmaningar som att vänta på pendeln eller bussen. Vinterutbildning på Försvarsutbildarnas kursgård Camp Ånn, eleverna klädda för kyla. Foto: Andreas Edholm // Per Lunqe  Försvarsmakten vässade sin brigadförmåga under Natoövningen Trident Juncture i Norge. Dessutom övades värdlandsstöd och förklaringen som Sverige gav 2009 om solidaritet med ett EU-land eller nordiska länder utsatta för väpnat angrepp.
Det var en stor övning med 50 000 soldater, 2000 från Sverige. ”Hela övningen fick ringar på vattnet. Den har bäring på hur vi kan ge och ta emot stöd från andra länders förband på svenskt territorium” säger Försvarsmaktens insatschef, viceamiral Jan Thörnqvist, när jag intervjuar honom för tidningen Försvarsutbildaren. Det var fordonsrörelser i Sverige, 80 större transporter på väg till och från övningsområdet. Detta krävde planering och tillståndsgivning. Flygflottiljen F21 utanför Luleå stod värd för 18 stycken F-16, 27 lastbilar och ett transportflygplan med personal från amerikanska 480:e stridsflygdivisionen, normalt baserad i tyska Spangdahlem. För svenskt försvar, som delvis bygger på att ge och ta stöd från andra länder, blev Trident Juncture ett steg framåt. Försvarsmakten fortsätter samarbetet med Finland. ”Vi växer ihop mer och mer. För att vi ska kunna växa ihop och genomföra något tillsammans i ett krigsläge krävs politiska beslut. Vi förbereder oss fullt ut och hela vägen för att vi ska kunna göra det.” Försvarsmakten har en operativ planering tillsammans med Finland. Den övades i brigadstrid under Trident Juncture. Vad kan Försvarsmakten lära av finska förband? ”Vi lär oss av varandra. I de här sammanhangen bygger vi interoperabilitet. Finland har ett annat sätt att driva sin verksamhet. Vi tar benchmarking, inte bara från Finland utan också från andra länder” säger Jan Thörnqvist. Under Trident Juncture testades snabbinsatsstyrkan Nato Response Force, NRF. De svenska bidragen till NRF från marinen och flygvapnet övades för kommande deltagande. Från Sverige deltog under Trident Juncture förband från armén, flygvapnet och marinen. En pluton från Hemvärnet var med. Försvarsmakten fortsatte med en ledningsövning efter Trident Juncture. Kompanichefen på ett motoriserat skyttekompani samverkar med sin finska motsvarighet under Trident Juncture. Foto: Josef Björnetun / Försvarsmakten // Per Lunqe  Vi hittade en artikel i tidningen Om Försvarsförbundet och tänkte att den kan vara intressant för läsarna av vår sajt. Militärhistorikern Lars Gyllenhaal skriver om ryska stridsvagnar vid norska gränsen 1968. Frågan är, vad hade de att göra där? Lars Gyllenhaal:
I år har flera omvälvande händelser i Arktis rapporterats av norska journalister utan att ha fångats upp av svenska kollegor. Det började med en pansartung historisk nyhet vars bakgrund är att det för tiotalet år sedan i norsk teve kunde avslöjas att norska medier 1968 höll tyst om en världsnyhet. Detta på direkt uppmaning av norska staten, som var rädd för ett offentliggörande av vad som hade hänt. Nämligen att sovjetiska pansarförband sommaren 1968 hade marscherat fram och ställt sig på den norska gränsen, varvid några sovjetiska pansarfordon även hade korsat gränsen. Lätt beväpnade norska gränsjägare, som under hela det förra kalla kriget var det enda Oslo hade vid gränsen, var då tvungna att osäkra sina vapen. Det var kort sagt några extremt laddade dygn vid den norsk-sovjetiska gränsen 1968, till dess att Sovjet drog tillbaka sina styrkor en bit. Eftersom Kreml varken förklarade sitt agerande mot Norge medan det pågick eller efteråt har det hela blivit en historisk gåta. Denna gåta har nu, genom nya uppgifter i norska medier, blivit ännu märkligare. Det var tydligen en hel sovjetisk division som obemärkt lyckades marschera upp till Natos nordligaste landgräns, som bara bevakades av några hundra norska värnpliktiga med enbart infanterivapen. Norska analytiker har dock inte blivit så mycket klokare vad gäller Sovjets skäl till detta. Var det för att visa sitt missnöje över att Norge tillåtit västtyska deltagare i en Natoövning i Norge? Visserligen var det bara frågan om några sjukvårdare, men sovjetisk press beskrev dem som hotfulla ”tyska stövlar”. Eller var det för att skicka en varning till Nato inför Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968? Typ: våga inte ens tänka på att agera, för då tar vi Nordnorge. Att Kreml hade bra koll på Norges militära reaktioner på Sovjets gränsuppmarsch 1968 antyds av en spetsnaz-veteran som berättat att han då under många dagar låg och spanade från en oplats (välkamouflerad observationsplats) vid det norska flygfältet utanför Alta, alltså mycket långt inne på norskt område. Lars Gyllenhaal om vad som kunde blivit omvälvande händelser vid norska gränsen. Foto: Privat // Lars Gyllenhaal  Totalförsvarsdagen i Halmstad, andra på lika många år, var ett välregisserat event med en målgrupp som inom mindre ett halvår ska fylla i mönstringsunderlag. Det var 1200 andraårsgymnasister från skolorna i Halland och det var deras lärare och syokonsulenter som fick en dag på Luftvärnsregementet LV 6. Hade tänkt mig ett scenario med att för egen del sparka grus på kaserngården två timmar, men:
Först upp på den rejäla scenen var major Robert Trupp och landshövdingen i Halland, Lena Sommestad. De pratade totalförsvar. 1200 elever lyssnade och de lyssnade ännu mer när Robert Trupp frågade: Hur gör vi om det blir kris? Han svarade själv: Vatten, fotogen, tändstickor, mobilladdare och kontanter. Sedan följde ett scenario som i min 90-talsvärld slog World of warcraft och som började med att SOS Alarm larmade ut om en sprängd flygfarkost på flygplatsen i Halmstad. Vi kunde se och höra operatören på en bildskärm bredvid scenen. Händelserna interfolierades mellan skärmen och poliser, brandmän, ambulanssjukvårdare in real life. Först en mc-polis med blåljus och siren mellan eleverna och scenen. En polisbil med insatsledaren, brandbilar från räddningstjänsten följde och två brandmän släckte en rykande och havererad helikopter med skademarkörer. Två ambulanser med sjukvårdare grep in. Där låg också skademarkörer runt omkring helikoptern. Högt tempo och från scenen såg jag att eleverna var med på noterna. När den civila insatsen var över, då en polis beordrat vattendunksbärande av eleverna, ett pedagogiskt grepp för att påminna dom om den förestående totalförsvarsplikten, när det civila var över då dundrade militära fordon in på kaserngården, en robot 70-enhet, en robot 98-bandvagn, en radarenhet och som crescendo en 62 ton tung 122-stridsvagn som sladdade in en meter från mina promenadskor så gruset stänkte över det anteckningsblock i vilket jag försökte notera vad som hände. Därefter var det stationer som visade möjligheterna för alla elever, civila och militära, alla delar av totalförsvaret. Försvarsutbildarna föreläste i en komprimerad variant av konceptet För din säkerhet. Detta och allt som julafton för eleverna och oss som gillar totalförsvaret. Robert Trupp håller koll på eleverna innan Lena Sommestad talar totalförsvar. Foto: Per Lunqe // Per Lunqe  I Uppsala läns nordöstra del ligger kärnkraftverket Forsmark. Ett haveri eller en kärnteknisk olycka i Forsmark sätter agendan för beredskapen. Vilka resurser har Länsstyrelsen om Forsmark skulle haverera? Den frågan ställde jag i somras för tidningen Försvarsutbildaren.
”Om Forsmark havererar så har vi tillgång till hela vår krisberedskapsorganisation. Den är uppbyggd från början för att kunna hantera en kärnteknisk olycka. Så i princip så har vi dragningsrätt på all personal, men vi har i vår organisation i dag strax över 100 placerade stabspersoner” säger länsrådet i Uppsala, Johan von Knorring. Vad förväntas av Länsstyrelsen om en sådan olycka skulle inträffa? ”Då träder statlig räddningstjänst i kraft. Och vi har ett utpekat ansvar att leda ett sånt arbete” säger Johan von Knorring. Hur utnyttjar ni frivilligorganisationerna när evakuering är ett faktum? ”Vi har ett samarbete med Försvarsutbildarna genom Krisstödsförbundet. Och det samarbetet är gott. De är med på våra utbildningar och övningar. De är aktiva” säger Pirjo Nordqvist, försvarsdirektör i Uppsala. De är en viktig del i krisarbetet om det blir en olycka? ”Ja, oerhört” säger Pirjo Nordqvist. Hur? ”Inträffar en olycka och det beslutas om att vi ska flytta på människor så måste vi ta emot dom någonstans. Och bland annat så hjälper Krisstödsförbundet till med att upprätta platser dit människor kommer för registrering. Vi vill då ha kontroll så att vi får ut alla. Det är en förutsättning för att vi ska klara av vår uppgift att vi har det stödet” säger Johan von Knorring. Havererar Forsmark håller Försvarsutbildarna och Krisstödsförbundet koll på evakueringen. Foto: Vattenfall // Per Lunqe  Nej. I slutspurten inför valet på söndag hör vi inte mycket om försvaret. Det betyder dock inte att försvarsfrågor sopats under mattan av riksdagspartierna. Jag gjorde åt tidningen Vårt Försvar (Nr 2, Juni 2018) en snabb enkät.
Det visade sig att Socialdemokraterna vill satsa på personalen och Miljöpartiet vill möta cyberhotet. Moderaterna vill stärka (med ett försämrat omvärldsläge), Centern delar Moderaternas syn, Liberalerna vill ge försvaret 2 procent av BNP, liksom Kristdemokraterna. Vänsterpartiet satsar på totalförsvaret och fred. Sverigedemokraterna vill ha en bra personalförsörjning. Jag ringde just upp statsvetaren och forskaren Magnus Norell. Jag berättade för honom om mitt tidigare inlägg på den här sidan, där försvarspolitikern och riksdagsledamoten Annicka Engblom är oroad över de hot som riktades mot Sverige 2014 vid den förmodade ryska kränkningen; av rysk undervattensverksamhet, om den ryska annekteringen av Krim och kriget i Ukraina, om ett mer aggressivt Ryssland under president Putin. Det fortsätter efter 2014, menar Annicka Engblom. Har hon anledning att vara oroad? ”Ja. Det är inte bara hon. Försvarsmakten har reagerat och har nu militär närvaro på Gotland. Bland dom som engagerar sig, de tar frågorna på allvar. Men det betyder inte att det är en stor valfråga” säger Magnus Norell. Moderaterna vill fördubbla anslaget till Försvarsmakten. Det skulle betyda ungefär 40 miljarder kronor till om året, mycket pengar. ”Det är mycket pengar. Pengarna måste tas någonstans ifrån.” Med en moderat försvarsminister, kommer Finansdepartementet att hålla i pengarna? ”Om det blir en moderat försvarsminister i en koalitionsregering kommer det också att bli kompromisser.” Vilka frågor är viktigast? ”Det finns en medvetenhet om problemen, om rysk underrättelseverksamhet, att Ryssland fortsätter bygga offensiv förmåga. Det är inget nytt. För svensk del handlar det om vilka resurser som kan tas fram. Det blir kompromisser och vad kommer pengarna att läggas på?” säger Magnus Norell. Magnus Norell: Men, pengarna måste tas någonstans ifrån. Foto: Privat // Per Lunqe  Det fanns svenskar som under andra världskrigets eftergiftspolitik, en skam i Sveriges historia, svenskar som stod upp, de fanns främst i amerikansk uniform, svenskfödda som tog strid mot nazismen och Hitler. De stred i sitt nya lands uniform och de har nu fått sina berättelser i en bok skriven av militärhistorikern Lars Gyllenhaal. Av 4200 svenskar i amerikansk uniform under andra världskriget dyker han ner i några djuplodande öden.
Det är 217 sidor som Lars Gyllenhaal började jobba på i början av 1980-talet. Gnistan för hans intresse är Henry Backman som kom från norrbottniska Rosvik, i Lars Gyllenhaals hemtrakter. Vi följer Henry Backman som gav sig iväg från olyckliga omständigheter för att söka lycka på andra sidan Atlanten, i USA. 1942 tog han värvning i US Army. Henry Backman och hans förband landsteg på Omaha Beach 6 juli 1944. Här fångar boken mitt ordentliga intresse. Vi som läser Svenskar i strid mot Hitler får följa svenskar som tog strid, jag räknar till 29, varav 3 kvinnor. Deras berättelser har Lars Gyllenhaal under lång efterforskning tagit fram. De finns nu på pränt i en bok som dessutom har en för historieböcker ovanlig, omfattande och interfolierad i texten, bilder och faksimil av formgivaren Mikael Norman (hatten av). Det jag skulle vilja läsa mer om är kvinnorna, löjtnant Thelma Sanders som var armésjuksköterska ute i djungeln norr om Burma. Det hade verkligen varit intressant att få mer om spionjägaren Helen Ingrid Larson. Men det är lätt som läsare att vilja ha mer. Svenska i strid mot Hitler räcker långt. Armémuseum 23 augusti 2018 Lars Gyllenhaal presenterar Svenskar i strid mot Hitler. Foto: Per Lunqe // Per Lunqe *** Svenskar i strid mot Hitler: i amerikansk krigstjänst 1941-45 av Lars Gyllenhaal INBUNDEN, Svenska, 2018, 217 sidor Förlag: Lind & Co Bokus.se 189 kr  Vilka utmaningar står svensk försvars- och säkerhetspolitik inför? Har vi anledning att vara oroade? Riksdagsledamoten Annicka Engblom (M) är oroad. Hon är oroad av flera skäl. Varför? Vi hämtar ett inlägg från hennes blogg som vi av utrymmesskäl har kortat.
Annicka Engblom skriver om 2014 som var ett år då Sveriges försvar testades i luften av ryskt stridsflyg och i havet av förmodad/ade rysk/a undervattensfarkost/er. Säpo varnade för att de markant ökade ryska underrättelseaktiviteterna och värvningsförsöken i Sverige bedömdes som krigsförberedande aktiviteter i och mot vårt land är att ta på högsta allvar. Cyberaktiviteter tog fart. Från bloggen: ”Putin använder sig i sin krigsföring av en kombination av både hårda och mjuka maktmedel. Man sprider desinformation, underblåser nationalistiska, xenofobiska och homofobiska strömningar, läcker avlyssnat material och använder cyberattacker i destabiliserande syfte.” Detta är en verklighet som inte bara Försvarsmakten utan även regeringen, Försvarsdepartementet och riksdagen har att förhålla sig till, menar Annicka Engblom. Hon är oroad: ”Jag är oroad över att varken stora delar av politiken, media eller allmänheten tar det försämrade säkerhetsläget, både inom vårt land och i vårt närområde, på det allvar man borde. Jag är därför också allvarligt oroad över att beslutsfattare, främst regeringen, inte riktigt inser sitt ansvar att fatta nödvändiga beslut att tillföra de resurser som Försvarsmakten och civilförsvaret behöver för att bygga vårt samhälle motståndskraftigt. Och oron har med utvecklingen sedan dess inte minskat. Snarare tvärtom. Sedan hösten 2014 har den försvars- och säkerhetspolitiska situationen stadigt förändrats till det sämre. Den ryska ockupationen av Krim. Trumps tillträde som president i USA. Ett offensivt Kina som flyttat fram sina positioner både ekonomiskt och militärt. It-intrång och desinformation som mångdubblats och blivit mer sofistikerad. Moderaterna tillmötesgår i sin skuggbudget 2019-2022 de nödvändiga behov av ökade resurser som ÖB, Micael Bydén, flaggat för. Vi har också satt upp målet på en fördubbling av försvarsbudgeten inom en tioårsperiod, dvs en ökning från ca 1% till 2% av BNP under en tioårsperiod, vilket alldeles nödvändigt och underlättar ett närmande till Nato-medlemskap. Min mening är dock att utvecklingen av säkerhetssituationen, både i vårt närområde och utanför det, kommer att innebära att tioårsperioden snarare kan komma att handla om en femårsperiod. Försvarspengarna kan inte vänta. Kurvan behöver göras betydligt brantare av den regering som tillträder efter valet den 9 september, det vill säga kraftiga satsningar på försvar och totalförsvar samt tuffa prioriteringar inom andra utgiftsområden.” Annicka Engblom under marinövningen Baltops 2009. Foto: Privat // Per Lunqe  Igår var jag med på Märsgarn. Det är en liten ö utanför Berga, söder om Stockholm. På Märsgarn bedriver Sjövärnskåren utbildning med stöd av Försvarsmakten. Det är många ungdomar som tar sina första steg i uniform på ön. Ungdomarna lär sig hur militärer uppträder och förstås, om sjömanskap.
Sedan 2009 genomförs varje sommar en vecka för ungdomar från utanförskapsområden. I dag avslutas årets Märsgarn 3. Det är 19 ungdomar som lärt sig marschera, hålla ordning på sig själva och sina kamrater. Det är förstås mycket kamratskap och en ny värld öppnade sig när de seglade igår. Varför gör Sjövärnskåren det här? Det är inte bara för att ge 19 tjejer, för det var endast tjejer i år, en trevlig vecka: Försvarsmakten vill möta andra ansikten än dom som normalt rycker in på kasernen eller örlogsbasen. Märsgarn 3 har blivit ett projekt i integration. De som leder projektet heter Jonas Kindgren och Stephan Sjöberg och de visade runt igår. Sjövärnskårens förbundsordförande, Annicka Engblom, var på plats tillsammans med arméchefen Karl Engelbrektson och Försvarsmaktens marintaktiska chef Anders Olovsson. Annicka Engblom berättade för eleverna om Sjövärnskåren och kanske kommer någon eller några av tjejerna att gå vidare i uniform? Anders Olovsson sa till eleverna att Försvarsmakten behöver fler tjejer och Karl Engelbrektson sa att det behövs människor som klarar sig i en kris. En av eleverna, Frida Hassan, som jag pratade med gick utanför sin komfortzon, sa att hon tidigare var livrädd för att drunkna. Det blev mycket vatten under veckan och skräcken försvann. ”Att man tar klivet ut i en annan värld och ser att det funkar” sa Karl Engelbrektson. Försvarsmakten behöver människor som vågar. Segling vid Märsgarn. Karl Engelbrektson med elever. Foto: Per Lunqe // Per Lunqe  Överlevnadsförmåga kan man ha nytta av om man är ute i skogen. I det militära är ämnet prioriterat. Något som kallas SERE ingår i den militära överlevnadsutbildningen. Det är ett koncept från Nato som består av Survival eller överlevnad, Evasion, dold flykt, Resistance, motstånd och Extraction, undsättning.
Överlevnadsexperten Harry Sepp har sedan 1979 lärt ut grunderna i hur man överlever när man kommit bort i skogen och hur man ska överleva. Allt om försvar träffar honom dagen efter att han haft kurs för ungdomar på Väddö, norr om Norrtälje. #Vad är det viktigaste när man står där ute i ödemarken och paniken börjar komma? ”Det är en fördel om man redan innan förstår vad som händer med kroppen i en bristsituation. Man accepterar situationen och letar samtidigt en väg ur den. Man måste prioritera” säger Harry Sepp. Han har varit med från början med FOA, Försvarets Forskningsanstalt, som 1982 tog tag i frågan. Harry Sepp, andra överlevnadsexperter och forskare med god fysik gick en 25 mils-marsch på tio dygn, de drack vatten och åt växter. Snart blev de hungriga och retliga. De visste varför. ”Det är bara bra att man blir retlig, då får man energi och sätter fart för att få tag på mat.” #Vad behöver man? ”Vatten, mat, man ska ha värmebalans och psyket ska vara i form. Om man hittar en trygghet i sig själv och tror på sin förmåga är mycket vunnet.” #Och sömn? ”Efter några dygn utan sömn fungerar man inte” säger Harry Sepp. #Hur lär du ut överlevnad? ”Alla lär genom att göra.” Det betyder att Harry Sepp inte bara visar ett eldstål utan låter eleverna testa hur det fungerar. De smakar på hundkex och känner på stjälken till den giftiga. Harry Sepp tar dumma frågor på allvar. Han är rolig att lyssna på, själv var jag med som elev på en överlevnadskurs utanför Ånge 1993 som han höll i: Han får alla att lyssna. #Hur brukar ensamdygnet i skogen funka för eleverna? ”Det är en nyttig övning som ger erfarenhet. Den liknar en faktisk situation. Det är tristess, mygg och annat som hör till.” #Och i grupp? ”Här kommer gruppdynamiken in. Man gör misstag och blir osams.” Dessutom, överlevnadskunskaper har man nytta av i alla sammanhang. T.ex. hur överlever ett samhälle när klimathotet inte längre bara är ett hot? Vi återkommer. Läs mer: Handbok Överlevnad (Försvarsmaktens) Harry Sepp under överlevnadsutbildning på Väddö. Foto: Per Lunqe // Per Lunqe  Fick förstås MSB:s Om krisen … i brevinkastet förra veckan. Mycket bra. En handfast vägledning för vad jag, alla andra fullerstabor och svenskar ska göra. Kändes lite som på den tid beredskap togs på allvar. Bra också att den inte mejlades ut, den kom med posten genom brevinkastet. I foldern står en massa matnyttigt att läsa, med illustrationer inspirerade av Alf Lannerbäck som förgyllde tidigare årgångar av Soldaten i Fält, särskilt ett viktigt meddelande till allmänheten:
Om Sverige blir angripet av ett annat land kommer vi aldrig att ge upp. Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska. Det är ett meddelande vi i Sverige behöver ha med oss. Det kan med fördel också appliceras före en kris eller kriget. Det finns tyvärr individer som menar att ”det är ingen idé, vi är för små och fienden överlägsen”. Nej. Vi ger inte upp. Vi tar de medel vi har och försvarar oss. En aspekt jag vill föra fram, det är medlen för kris- eller krigskommunikation. Om det blir nattsvart, internet har slagits ut, inga mobilsamtal förmedlas via GSM-master, då är allt förstås verkligen nattsvart. Inte bara kommunikation utan i stort sett all verksamhet får allvarliga störningar. Då börjar vi på ruta ett. Okej. Jag har information jag vill kommunicera. Jag vill förmedla viktig information till invånarna i Fullersta, i Huddinge, Stockholm, Mälardalen eller Sverige. Datorn funkar inte, inte heller mobiltelefonen. Telias kopparledningar är uppgrävda, fast telefoni är begränsad. Då vinner jag eller den som kan använda medel som inte är beroende av GSM-master, internet eller elektricitet; varor eller tjänster som nu är utslagna. Den som vidare inte är piskad av tiden, utan låter var sak ta sin tid, ligger bra till. Vad behövs? I garderoben står en skrivmaskin och en handvevad stencilapparat. Utanför porten en cykel. Inte bara i min garderob och vid min port, men hos varje befattningshavare som inte vill stå handfallna. Själv stod jag på Moderata ungdomsförbundets lokaler på Trädgårdsgatan i Norrköping och vevade flygblad för hand på en stencilapparat 1976. Det gick jättebra och skulle gå lika bra i dag. Vissheten om att det skulle funka kan reducera en osäkerhet om hur kommunikation ska hanteras när eller om allt slocknar. Dags att producera skrivmaskiner och stencilapparater? Foto: Per Lunqe // Per Lunqe  Hur kan vi hålla igång samtalet, det goda samtalet? Magnus Norell, forskare inom säkerhetspolitik och demokratifrågor har under tre möten på Sollentuna bibliotek tillsammans med författaren Lena Andersson diskuterat frågor om yttrande och åsiktsfrihet, om demokratins utmaningar och hot. De har också samtalat om hur samtalsklimatet ser ut i Sollentuna.
Jag var med på ett av mötena, pratade efter med Magnus Norell och frågade, är ett gott samtal demokratins livsnerv? ”Absolut. I min och Lena Anderssons samtalsserie lyfter vi vikten av dialog eller samtal” säger han. Hur var tanken? ”Modellen var amerikanska, som de kallar det town halls, där kongressledamöter och andra politiker träffar väljare, men vi ville se hur det kunde funka här som ett öppet forum, även utan politiker.” Det är kanske att slå in öppna dörrar men det offentliga samtalet är … ”det är jätteviktigt, men svårt att få till under fria former. Det blir ofta regisserat med en agenda” säger Magnus Norell. Finns det ett särskilt värde i att det offentliga samtalet är gott vid situationer som kris, gråzon eller till och med krig? ”Det viktigaste är att det överhuvudtaget finns, inte bara vid någon speciell situation. Poängen är själva idén att ha ett gott samtal.” Hur ser det offentliga samtalet ut i Sverige? ”Det är inte så bra som det skulle kunna vara. Det är ett av skälen till att vi försökte oss på de här samtalen” säger Magnus Norell. Han och Lena Andersson vill ha fysiska möten. ”Det som vi gjorde. I Sollentuna slog det väl ut. Bibliotek är bra, tillgängliga för alla. Vi hade teman, men det var inte regisserat. Modellen skulle fungera i många sammanhang.” Media har en nackdel och det är att mötena inte sker ansikte mot ansikte: ”Det blir lätt megafoner och plattformar där argument kastas fram utan ett egentligt möte. Det blir inget riktigt samtal.” Du vill ha fysiska möten? ”Ja. Det var tanken att se, hur går det? Möten. Dialog. Och med tanke på det gensvar vi fick finns det definitivt ett behov av mer fria plattformar där sådana samtal kan äga rum" säger Magnus Norell. Lena Andersson samtalade med Magnus Norell i Sollentuna bibliotek. Foto: Per Lunqe // Per Lunqe |
